Leif Harry Hansson

Född 17 januari 1922 i Koja, Rådelsbråten, Norra Finnskoga, Värmland (idag Torsby kommun)
Gift 13 november 1948 i Bastuknappens skola. Död 1 oktober 1992 på Ludvika lasarett.

Rådelsbråten ligger högst upp i Värmlands nordvästra hörn. Byn är delad av riksgränsen mot Norge. Byn fick bilväg under 30-talskrisen, men det återstod 2 km till ”Koja” som var en av de sist bebyggda och mest avlägsna platserna. Brevbärning och telefon hade de från Sverige (inkl. adress o tel. nummer).

Platsen bebyggdes av ättlingar till de skogsfinnar som bosatte sig i Sverige på 1600-talet. Morfar Arndt var en Kuosmainen.
Gick 6-årig folkskola i Bastuknappen (3 km). Sen två terminers fortsättningsskola i Aspberget dit han första terminen gick eller åkte skidor (7-8 km.) den andra var han inneboende.

Han växte upp i Koja (Linnstad). Ett av 9 syskon i 1 rok, alla bodde dock inte hemma samtidigt. Mamma Lina fick sitt sista barn dagen innan hon fyllde 52 år. Hon vart den äldsta barnaföderskan i Sverige och Norge innan man började med konstbefruktning.

Huset var ett s.k. arrendetorp. Man hyrde mark av ett skogsbolag och byggde själva ett enkelt hus på det. Det första huset byggde Leifs morfar Arndt omkring 1870 på norska sidan, men flyttade det ca 1890. 1921 byggde hans far Hans ett nytt, nästan lika primitivt. Vatten togs ur bäcken där hans mamma Lina också tvättade. På de små marker man själva odlat upp där i urskogen, hade man foder till en ko resten av fodret tog man från myrar och löv från träden. Myrslåtter var väldigt tungt. Man vadade med liar och krattor med vatten till över knäna. Fodret lagrades i speciella stackar (Hässjegolv) på plats och drogs hem kilometervis på vinterns slädföre. Häst hade man inte råd eller tillgång till därtill jobbade Leifs far och senare Leif i skogen. Manuellt arbete med barkspade, yxa, såg o timmersax. Oftast så långt hemifrån att man bodde i enkla skogskojor mån-lör.

Leif började som 13-åring gå med sin äldre bror Olle och pappa Hans i skogen. Han barkade åt dem. Året efter högg han själv. En vinter under kriget körde han timmer med häst, som han tog över då en annan misskött hästen. Skogsarbete var hans huvudsakliga sysselsättning under 15 år. Flottningen på våren var det roligaste. Våren hade kommit och många jobbade tillsammans.

Året innan kriget jobbade han som snickarlärling åt sin svåger på Kjellmyra i Åsnes, Norge. Detta trivdes han bra med och berättade att han förmodligen stannat om inte kriget brutit ut. Han jobbade i Göteborg ett år (bodde hos systern Beda i Fräntorp) och jobbade på en pappfabrik. Då kom han också för första gång in i rullorna som svensk och blev kallad till mönstring. Han gjorde sen lumpen i Karlstad bl.a. med beredskapstjänst vid Svinesundsbron.

Under krigsÃ¥ren var han ocksÃ¥ pÃ¥ arbete en vinter i TorgÃ¥s (Lima), mest kolvedshuggning. BÃ¥de före och efter kriget var han mycket i Törberget. Petra kände han lite sen innan. 1945 började de umgÃ¥s allt mer, till hennes pappas stora förtret. Han tyckte inte Leif dög till henne. Innan Petra flyttade till ”Koja” (Linnstad) 1946 hade Leif mÃ¥lat stugan och inrett ett rum pÃ¥ baksidan av den. Här bodde de till de flyttade till HÃ¥ksberg 1952.

1949 fick Leif vatten i lungsäcken efter en repövning i det militära. Det utvecklade sig till tuberkulos, TBC. Penicillinet var för svagt då. Leif fick efter läkning av såret på lungan genomgå en operation där halva den högra lungan togs bort. För att utföra den operationen tvingades man ta bort sju revben från bröstbenet till ryggraden. Han fick oddset 2/3 att överleva. Han låg på Arvika sanatorium i nästan ett år.

Efter detta tvingades Leif till en längre konvalecens och fick efter mÃ¥nga turer den tidens socialhjälp (fattigvÃ¥rdsmedel – lÃ¥n) för att klara familjen. När han blev piggare hade han bl.a. ekorrjakt som x-tra knäck. De hade köpt en samojedsspets (trädskällare) och skinnpriserna var bra.
1951 vann Leif och lillebbror Elof drygt 12.000:- att dela. 12 rätt på tipset (max då). Detta räddade familjens ekonomi och man kunde köpa riktiga möbler som bl.a en del björkmöbler fanns kvar till och med 2007.

Efter en tid fick han jobberbjudande från sin svåger Ture Larsson, arbetande och boende i Håksberg. Man behövde spelstyrare till gruvan (hissförare). De flyttade dit och var det första året inneboende hos Inga o Ture innan de fick lägenhet på Källbotten.

I Källbotten bodde de först i en fyrafamiljers kasern med gemensamt badrum i källaren och dass ute. Sen fick man hyra en 1½ plans villa med 3 rok och egen trädgård. Nyrenoverad med badrum, men torrdass i källaren. Här bodde vi till 5 januari 1969, förutom en vinter i samma lägenhet i kasernen när huset renoverades.

Mellan 1955 och 1963 arbetade Leif i Källbottens gruva. Han var den som både körde igång spelet (hissen) när den nya laven invigdes och slog igen det när den lades ner 1963. Det är den i korrugerad blank plåt som fortfaramde står kvar 2010.

På Källbotten var det i stort sett bara persontransporter, i Håksberg där han jobbade/vikarierade även till och från senare, hade man både personhiss och bergsspel (malmfrakter).

Leif hade under alla år problem med sin svaga och dåliga rygg. Efterhand fick han också astma, troligen av gruvavgaserna. Flera gånger under 60-talet var han inlagd på Lungsjukhus i Åre, där han mådde bra av luften och på Högbo sjukhus i Falun. När han var i Åre 2 vintrar, var han borta
ett par tre månader i ett sträck.

1965 fick han tillfälle att omskola sig och gick en kurs i Kungälv några månader för blivande bensinstationsföreståndare. Var också till Åre och tittade på en mack, men det blev inget mer tur nog. Hans hälsa blev sämre och han fick sjukpension.

Leif var med och startade SSU Bastuknappen under krigsåren. Under de yrkesaktiva åren var han också mycket engagerad i föreningslivet där han bodde. Sekreterare i Gruvs avd 100 Håksberg, vice ordförande i Gräsbergs Folkets Hus, ordförande i Konsum Persbo, första ordföranden i Källbottens IK som han var med och startade. När jag sen började tävla på skidor för Stollbergs SK var han med i styrelsen där, startade och höll i deras bingo-verksamhet som gav bra inkomster.

Efter pensioneringen gav han upp en del av föreningsarbetet och ägnade sin mesta tid åt enklare hantverk och framförallt Törberget, där stugan byggdes 1969-70.

Under några år fram till ca: 1975 extraknäckte han också åt Lindqvist på Tages o Marnäs torg i Ludvika.

Leif tyckte om att fiska i bäckar och sjöar. Någon enstaka gång i älven. Resan till Narvik 1961 med havsfiske var en riktig höjdare. Grannen på Källbotten, Arne Seljenäs var därifrån.

Bilsemestra i Norge var också årligen återkommande och då framför allt med Heidal som utgångspunkt där Petras farbror Johan levde till 1980. Sen gick turerna ofta längre västerut mot bl.a. Förde. En gång var Leif o Petra också till Åland. Aldrig utanför Norden.

Efter att stugan byggdes var han nästan lika mycket i Törberget som i Ludvika. Han trivdes aldrig riktigt där på Notgården. 1990 flyttade de in på servicehuset Ängsgården efter en bilolycka väster om Blötberget. Framför allt Petra fick allt sämre balans (spräckt ryggkota) efter den.

/Bo Hansson (son till Leif)